Sucker, eller slacker

Ibland är mina elever för roliga. Jag tror att de har intryck av mig av att vara rätt så snäll och vän och kanske även en sucker.
Det är roligt tycker jag.
Jag har flera elever som kommer till mig och vill ha hjälp. Dessa får oftast hjälp. Sen har vi de som faller fritt men som ändå inte vill ha hjälp. De kommer på en massa roliga historier som förklaringar till varför de inte kunde komma till stödtiden med mig. Den vanligaste är ju såklart huvud-/mensvärk som gjort så ont att de blivit tvugna att gå hem. Eller så såg de inte att de hade tid. Eller så glömde de bort det. Eller så var de hos tandläkaren. Eller så trodde de att det var inställt. Eller så kunde de inte kolla sin mail för de har tappat bort lösenordet till datorn. Eller så har de tappat bort hela datorn. Eller så var det någon som sa att de inte skulle komma till mig. Eller så var det något annat.
Jag bryr mig inte.
Jag säger jaja, så är det och släpper det sen. Därav min sucker-profil möjligen.
De får vara närvarande eller frånvarande så mycket de vill, det rör mig egentligen inte i ryggen. Det rör mig heller inte i ryggen om de ljuger eller inte. Jag bryr mig inte för det är inte mitt liv. De här ungarna är så pass stora nu att de måste börja ta ansvar för sig själva och om de då tycker att det lämpligaste är att ljuga för mig om varför de inte kom på stödtiden då får de väl göra det då. Tids nog så kanske de inser att det inte är så himla vettigt att ljuga hela tiden, man trasslar in sig.
Tids nog inser de nog också att den lögnen de drog där och då för fem år sedan var rätt så dålig och det fattade nog läraren.
När man sen försöker komma till stånd med ett möte med föräldrarna - och man upptäcker att också dessa ljuger (ungarna vet ofta inte vilken cover-story föräldrarna använder för att inte dyka upp på möten rörande det egna barnet) så blir man faktiskt lite, bara lite, trött.
Men man ser ju släktdragen, det behövs inga faders- och moderskapstest där.