Ge mig mat

Man skulle kunna tro att jag, i det tillstånd som jag är i just nu, är jättesugen på väldigt goda saker. Semlor, godis, kebab, pizza... visst. Sånt är gott. Men det är inte det som jag allra helst vill ha. Jag önskar mig ett normalt matliv. Det är allt jag vill. Jag vill kunna äta middag varje dag, jag vill kunna äta frukost varje dag och jag vill kunna äta lunch varje dag. Utan att få ont och utan att få ångest. Är det för mycket begärt?
Nej. Jag tycker inte det. Men alla läkare verkar tycka att det är det. När jag berättar hur jag får leva så verkar de inte tro på mig. Antingen det eller så tycker de att allting är i sin ordning med att kunna äta ett par-tre gånger i veckan.
Det jag längtar efter är att kunna komma hem och äta middag.
Stuvade makaroner och köttbullar, bruna bönor och falukorv, grekisk sallad, fisk och potatis, spagetti och pastasås, gröt, bröd, tacos, snabbmakaroner och falukorv, lax och ungsgrönsaker, skruvmakaroner och mammas goda köttfärssås och ostsås, korvstroganoff, grytor av alla de slag, kött, sås och potatis... ja gudarna. Jag längtar efter precis all mat jag någonsin har ätit och säkert sådan som jag aldrig har ätit också. Jag har klarat av 43 dagar nu. Har jag tur (fast det har inget med tur att göra, det är min jävla kämparanda) kan det vara bara 47 dagar kvar.
Vi får se.

Mat, mat, mat, mat... jag har inte ätit på sex veckor, allt som finns i min hjärna både på natten och på dagen är just mat.