Sparris

Ok, nu sitter jag här och väntar på ett samtal. Man kan tycka att föräldrar borde vilja veta vad deras barns lärare har att säga. But no. Det är tyst som i graven.
Sparrissoppa har jag ätit idag. Det är inte fy skam ska ni veta. Det blir nog födelsedagsmaten. Sparrissoppa. Mmm.
Jag har sjunkit lågt.

Men det går framåt. Det ska gudarna veta. Och jag märker skillnad. Det ska gudarna också veta. B12-sprutor kan slänga sig i väggen, det här gör verkligen hela skillnaden. Jag är pigg och glad och full av energi och återigen glad. Det är helt fantastiskt. Ifall det bara kommer att bli bättre och bättre under de här 15 veckorna (13 kvar nu) så har jag stor tilltro till detta. I sanning.
Men måste det vara så länge? Det är jävligt lång tid tills 15 veckor har gått. 15 veckor är en stor del av ett år (känns det som).
Det är 15 fredagar och 15 lördagar och 15 söndagar och ja... ni fattar.
15 tisdagar då jag skulle kunnat äta thaimat och 15 lördagar då jag skulle kunna äta lax och 15 söndagar då jag skulle kunna vara syndig.
Men det är ju också det här som har lett till hälsoproblemen.
Det vet jag ju.
Det ska lösas. Det ska lösas nu.
Och sen. För läkaren säger att jag borde få mina problem tittade på av en kirurg, nu när Döden är utesluten.
Jag bryr mig inte. Hitta rätt orsak, ordna det, jag är glad ändå.
Tack vare den här jäkla dietförändringen, vilken suger vissa dagar men på det stora hela är finfin.
Tänk på mig lite extra på fredagar och lördagar dock gott folk. Jag blir lite ledsen i ögat då.
Vardagslyx är inte för mig längre. I alla fall inte nu. Det kanske kommer sen.