Ett lakan, ett bröd

Fyra veckor har det gått.
Jag har 11 kvar.
Igår var jag på ett himla möte tillsammans med en massa andra folk och det var inte upplyftande för fem öre eftersom alla människor som var där skulle gå igenom en mycket kortare och mindre hård period än jag. Jag har börjat före alla andra och jag kommer att sluta låååångt, lååååångt efter alla andra.
De kommer att sitta där med sina tre-fyra veckor och tycka att "nej, det var ju inte så farligt men oj vad skönt att det är över" medan jag sitter där med mina femton och skulle kunna betala tusen spänn för ett jävla vitlöksbröd redan efter fyra veckor.
Ibland känns det som om jag inte kommer att klara detta. Idag är en sån dag.
Jag vill bara äta köttbullar och makaroner eller pannkakor eller panerad fisk och potatis eller kebab eller pizza eller thaimat eller falukorv och makaroner eller den där goda rätten som mamma gör med skruvmakaroner eller en påse chips eller en påse polly eller något annat än det här jävla citronvattnet.
Fy fan.
Idag är det jobbigt.