Min fina mormor

Jag har börjat många gånger på mitt inlägg om mormor.
Jag har suddat ut det många gånger också.
Jag som skriver, skriver, skriver och skriver. Så fort jag får en stund över så känner jag "ja, nu kan jag skriva". Vad ska jag skriva? Det spelar ingen roll vad jag får lust att nedteckna, jag gör det bara.
Men så ska jag skriva om mormor - och går bet.
Mormor är min mormor.
Hon är vår mormor.
Hon är min mammas mamma och min mormor.
Mormor har massor med barnbarn och massor med barnbarnsbarn.
Mormor är gift med morfar som inte finns längre. När han dog för fyra år sedan så var det det värsta jag varit med om. Även om jag visste att han var gammal och led av sviterna efter en stroke så var det förskräckligt.
Förskräckligt.
Mormor finns kvar. Mormor lever och jag är så glad så glad att jag tog med mig J och hälsade på henne i somras. J har träffat mormor.
Mormor är 91 år gammal och ligger på sjukhuset i Östersund nu.
Hon föll i förrgår och bröt höften/lårbenshalsen.
Jag vet att mormor har massor med barnbarn men hon är min mormor. Jag har alltid tyckt så mycket om min mormor.
Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.
Jag TYCKER så mycket om min mormor. På något sätt har hon alltid varit speciell för mig. Av någon anledning.
Mormor är mormor och jag önskar att avståndet kunde vara lite mindre.