Aha

Jag har köpt en ny mascara. Jag tycker att den har en alldeles väldig effekt så jag frågar J:
Jag: tycker du att mina ögonfransar ser annorlunda ut mot annars?
J: Njaaa... de kanske är lite mörkare
Jag: Ögonfransarna?
J: Vilka är det?

Sotarjäveln Zlatan

Jag snor åt mig en kvart här på min dag och tar en paus. Mycket skönt. Det är en grej att inte flänga omkring men en annan grej att helt och hållet koppla bort jobbsaker. Nu skriver jag här och så är det med den saken.
Min frisör ska föda barn! Bövelen. Hon som har tagit hand om mig i två år och nu när jag ringer, då säger hon att detta är hennes sista dag för sen ska hon gå och föda barn. Där får man för att inte ha varit hos frisören på ett halvår, då går hon och blir hemskt gravid.
Nåja. Hon skulle vara tillbaka till sommaren sa hon, så det blir väl egentligen bara en gång utan henne. Egentligen ska man klippa sig en gång var tredje månad sägs det, dessutom får man inte tvätta håret varje dag.
Jag går inte utanför dörren om jag inte har tvättat håret samma dag och jag går till frisören en gång var sjätte månad.
Men jaja.
Himla ointressant möjligen.

Folk pratar om Zlatan och hans mål och hans match och hans allting allting. Jag. Bryr. Mig. Inte.
Och då ska ni veta att jag tycker mycket om fotboll och jag tycker mycket om Malmö och jag har ingenting emot Zlatan. Men det är ju sanslöst hur enkelspåriga medierna är. Ok, han spelade match och han gjorde mål. Folk tjatar om det här som om det verkligen betydde något för dem, vem visste innan Zlatan var berörd att det ens fanns något som hette El clasico? Fan vet jag men säkert inte så många som nu slänger sig med detta som om det vore något de pratar om varje gång det händer.
Vi har en fantastisk idrottare som verkligen visar att hon inte var en dagslända som varje helg nu visar vad hon går för i Maria PH. Hur mycket skrivs det om henne? Charlotte Kalla visar att hon också är en kraft att räkna med, även i år. Snart börjar skidskyttet och våra svenskar (och då speciellt Helena Jonsson) utgör en del av den absoluta världstoppen. Hur mycket skrivs det om det?
Men nej, det vi verkligen SKA bry oss om därför att det är manligt, coolt och samtidigt LITE tuffare och mer pretantiöst än bara landskamper, det är EL JÄVLA CLASICO för det har sportjournalisterna bestämt.
Att Zlatan gör mål, det är bra, men det är hans jobb också. Det behöver inte blåsas upp som om det vore en sotare som har satt upp en vägskylt. Det är en sotare som har sotat. Jävligt bra och i en svår skorsten, visst, men ändå bara en sotarjävel som har sotat.
Himmel.

Morgonsvammel

God första advent - i efterhand.
Imorse i duschen räknade jag ut att jag hade tretton tidiga arbetsmornar kvar innan jul. Det känns mer påtagligt nu när jag har städat, fejat, diskat och donat och dessutom pyntat. Jag önskar mig jättemycket att dessa tretton dagar går förbi snabbt. Riktigt snabbt.

Clov verkar ha gjort en tradition av det här morgongosandet. Varje morgon är det samma procedur för mig och när det är dags att sätta sig vid datorn och läsa mina bloggar (jag har sagt det förr, det är ont om bra bloggar som uppdaterar med viss regelbundenhet) så kommer Clov och ska gosa och kvittra och dreggla och ha sig.
Bra katt.

Just nu är jag begåvad med en herrans massa pengar. Det är oklart varför.
Sånt här som man bara hör om verkar ha hänt mig och mitt konto - nämligen att någon har sluntit när de skulle betala ut pengar. Det är inte lite pengar heller. Jag vet inte om man till och med kan kalla mig (just för tillfället) rik. Var går gränsen mellan att vara normalstadd och rik? Jag har sexsiffrigt på kontot nu. Det är svindlande.
Vad skulle man göra om man verkligen hade så många pengar, har jag börjat fundera på sen igår då jag fick en chockskada av mitt konto.
I mitt fall skulle nog den första grejen jag gjorde vara att köpa en kofta som jag har tittat på tvåtusen gånger men aldrig tyckt att jag kunnat befoga utgiften för. Sen skulle jag ta alla pengarna och lasta dem i någon annans knä och säga "här, ta hand om, jag kan inte". För jag kan inte.
Jag skulle få ögon som såg ut som dollartecken och börja fundera på mobiltelefoner och tv-apparater och skor och skönhetsbehandlingar och frisörtider och hej och hå.
Men allra helst, om jag hade många pengar, så skulle jag ta dem till att finansiera att läsa magisterkursen i historia.
Det är drömmen.
Men snart är de inte kvar hos mig och jag får väl börja spela på Lotto eller hästar eller något.

Betolvarna

Jag har fem betolvar i mig nu. Fem stycken som antagligen sitter runt ett runt bord och konfererar om hur de ska ordna upp det här skeppet.
-Det är inget lätt jobb det här, säger den ene och tittar lojt på de andra
-Näe, men vi kan klara det, vi SKA klara det, säger en annan, en lite mer ettrig variant.
Den första är lite mer tillbakalutad. Han var först inne och minns fortfarande det första dygnet.
-Hallå? Hallå? Hallå?, ekade han när han kom in. Det fanns ingen alls där att prata med. Helt tomt var det. Han var först.
Det fanns en trött springare där som väntade på honom. Den hade inte många dagar kvar. Överallt låg det rester av gamla springare och gamla betolvar. De såg ut som de sov, men Den första Betolvan visste bättre.
Han förstod att det borde komma flera. Snart kommer det flera.
Det kunde inte vara bara han.
Så han började att ordna och dona. Han blåste bort dammet från bordet och stolarna. Tände lyset i sambandscentralen och startade alla manickerna.
Manickerna hostade igång men behövde fler operatörer. Många fler. Minst tjugo stycken.
Så Den första Betolvan väntade tre dagar. Tre dagar kändes som en evighet men egentligen var det inte så länge. Det var i alla fall vad han sa till Den andra Betolvan när den kom. Den andra Betolvan kände sig lite överrumplad när Den första Betolvan kastade sig över honom och berättade allt de hade att göra.
Den andra Betolvan var mest bara intresserad av att göra så lite som möjligt.
Eftersom tiden gick kom Den tredje, Den fjärde och Den femte. Den fjärde Betolvan var den som var rätt så ettrig och gick alla de andra på nerverna. Ibland önskade speciellt Den andra Betolvan att de kunde rösta ut Den fjärde, man han sa ingenting. Den femte Betolvan betedde sig som någon som visste allt, trots att han kom sist. Den första Betolvan irriterade sig lite på den.
Men de hade inte tid att fundera på utrösningar eller irriterande egenskaper nu, det fanns mycket att göra och nu var de äntligen många nog för att sätta igång.
Två dagar efter att Den femte Betolvan kom började det äntligen märkas skillnad. De hade städat, fejat och ställt in så nu började de faktiskt ana slutresultatet. Men de orkade inte länge - de var ju vara fem.
Snart sjulle en sjätte komma och då skulle de orka ännu lite längre.

Det är svårt

2005 dog min morfar. Nästan 93 år gammal.
Det var hemskt. Det var riktigt riktigt hemskt.
En del i det hemska var att mormor var kvar. I 69 år hade de varit gifta och så var det slut. Mormor hade levt ett skyddat liv under hela tiden som de var gifta och vi oroade oss mycket för hur hon skulle klara tiden efter morfars död.
Men hon verkade klara det. Med hjälp av den underbara personalen på Notvallen där hon bodde och med hjälp av sin bästa vän Ebba klarade hon sig igenom vardagarna trots att familjen bodde så långt bort. Men det fanns inte ett tillfälle då man pratade i telefon eller när man var där på besök som inte morfar kom på tal. Han var närvarande överallt i lägenheten, på bilder och i samtalsämnena. Han fanns i möblerna lika mycket som mormor. För mig var det så.

Mormor och morfar kommer från ungefär samma ställe. Den minimala platsen i Medelpad som vi nu har vårt fina sommarställe på (mormor och morfars första hem som gifta). De kom från varsin sida av sjön som ligger där.
För att jag vet detta och för att jag har tänkt på detta mycket så var det så otroligt, enastående och enormt rörande att läsa den dikt som prydde dödsannonsen i dagens ÖP.
Den passar precis och det gör ont och är lättande på samma gång.
Men gråten kommer jag inte ifrån och jag undrar så hur jag ska klara begravningen.
Hon var min fina mormor. Hela mitt liv.

Det finns ett land där ömma händer smeker

bort sorgens tårar från en fuktig kind

Däruti trädens kronor ständigt leker

en ljuvligt mild och rofylld sommarvind

Far har räckt ut handen

Mor har fattat den

På den andra stranden

mötas de igen

En tuff natt

Jag tänkte sätta mig och skriva ett inlägg som började med "Jag måste säga, de här dagarna. När de är över så kommer jag att undra hur i helvete jag klarade av dem" men så går jag in på bloggen, och då kommer Clov och ställer sig på tangentbordet.

555555555555

Sen klättrar hon ner i mitt knä, kurrar sådär kvittrigt som hon gör och börjar tvätta haka och näsa och gosa ihjäl sig på alla delar av mig.

Sen mjaoar hon lite och låter sig klappas och klappas och klappas och klappas. För varje klapp som närmar sig huvudet höjer hon huvudet mot handen så att hon så snabbt som möjligt ska få nästa klapp.

Hon blir så mycket klappad att hon glänser och blänker som en ny svart sportbil. Dessutom tappar hon 25% i volym när man klappar ner hennes päls. Plötsligt blir hon tanig - och glansig.

Och snel.

Clov är snel och känner att mamma är ledsen. Då kan det hända att man måste ta i med hårdhandskarna.


Sluta gnälla också, säger hon. Och sluta gråta.
Du har ju mig.
Lilla Clov. Jag har Clov.

Bergens väktare är mig fjärran

Det är deppigt ibland att beställa saker från cdon.com.
Jag som har väntat och längtat och önskat så att tiden skulle gå snabbare till den dagen då Bergens väktare släpps kan inte säga att jag är nöjd med det bemötande jag har fått därifrån.
Redan så fort man kunde reservera denna titel (någon gång i mitten på oktober) så gjorde jag det. Jag väntade tåligt på att den 3 november skulle komma, och det gjorde den. Och gick.
Efter någon vecka utan att ha hört något och utan att ha någon ändrad status på min beställning gick jag in på cdon.com och skrev till deras kundtjänst. Man kan nämligen inte ringa, utan det är mail som gäller.
Käckt har jag tyckt förut, då jag har fått svar snabbt, men nu var det tyst som i graven.
Så har jag gått omkring och stört mig på detta och tyckt att det varit rätt så dålig service. Om jag hade vetat att jag inte skulle få den som jag beställde så hade jag ju ställt mig i kö på biblioteket eller beställt den någon annanstans ifrån.
Nu törs jag ju inte det, då jag inte vet om den dyker upp rätt vad det är och om jag någon ångerrätt har eller ej.
Så, igårkväll ilsknade jag till för då var det exakt TRE veckor sedan den släpptes och ingen bok har synts till.
Så idag skrev jag detta mail i kundtjänstfönstret:

Hej,
Detta är andra gången jag skriver till Er i samma ärende. Det är så att jag för en god tid sedan reserverade och beställde en bok som nu sedan tre veckor har kommit ut på hyllorna. Trots detta verkar Ni inte ha några ambitioner att skicka den till mig. Den är en del i en större beställning och alla andra böcker i denna beställning har jag sedan länge fått. Jag tycker att det är tråkigt då jag länge och väl varit en mycket god kund som har spenderat en hel del pengar hos er på era ljudboksnedladdningar. Nå, jag vill nu inte vänta längre utan istället beställa denna från ett annat företag. Kan Ni hjälpa mig med denna?

Hälsn....

Med "denna" menade jag såklart "denna avbeställning", men skit i det.
Jag hoppas att jag snart får tillbaka ett svar som säger att de har raderat min beställning för nu vill jag inte ha mer med dem att göra.
Dåligt företag. Fy.

Att göra

Det är ingen som har uppdaterat sin blogg. Tråkigt.
Fast det spelar ingen roll för jag ser ändå dubbelt av trötthet. Jag har nog aldrig gått upp vid den här ganska normala tiden (6:00) och ha gått och lagt mig vid 22 och ändå varit så trött. Jag känner mig lite som då när man går upp klockan fyra för att flyga eller något åt det hållet.
Nej.
Ganska ofta läser jag bloggar som handlar om sorg. Personerna skriver ofta att "nu visar det sig vilka mina riktiga vänner är" för att det tydligen är några som helt drar sig undan, som kanske rider ut stormen och väntar på gladare stunder.
Jag tror alltid att de där, de är ändå inga riktigt goda vänner. Det är ändå ingen förlust.
Men så blir jag lite fundersam. Ett liknande scenario har utspelat sig här hos mig, inte lika dramatiskt självklart eftersom proportionerna är mindre. Men ändå, det stör mig.
Hur skulle jag ha gjort om en av mina bästa vänner berättade att hennes mormor hade dött? En mormor som vi dessutom pratat om tvåtusen gånger och som jag den senaste tiden pratat desto mer om och varit ledsen kring pga det som nog komma skulle så småningom.
Wait for it...
Jag hade ringt! Allra minst hade jag skickat ett gott antal meddelanden där jag meddelat att jag tänkt på personen, för tänkt, det hade jag gjort.
Så hade jag gjort och så fick jag det ur systemet.

Vänskap

"Det är jobbigt med jobbiga grejer. Vad skulle kunna hända om ledsenhet infinner sig? Bäst att ignorera."

Så verkar folk i min absoluta närhet resonera. Inte ok.

Ja, eh, ja...

Jag trodde väl inte mer att jag skulle behöva använda mig av etiketten a-kassa, men si så jag bedrog mig.
Jag har fått detta meddelande:

Skicka in meddelande om arbete

Du deklarerar arbete på dina kassakort fr.o.m. 2009-10-01 men AEA saknar
uppgift om ditt arbete och anställning. Skicka ditt meddelande om arbete till oss snarast.
Meddelandet måste inkomma inom 28 dagar. Om meddelandet inte kommer in inom ovan angiven tid, kommer utbetalningen av arbetslöshetsersättning att stoppas till dess det kommer in. Om du inte lägre är arbetslös behöver du inte
meddela oss något.

Någon som förstår ungefär om jag ska göra något och i så fall, vad?

Min fina fina

I torsdags den 19 november klockan halv tio på kvällen somnade min fina mormor in i sin lägenhet uppe i norr.
Om detta vill jag inte berätta, åtminstone inte riktigt än.
Vi låter det vara, så länge.
Begravning nästa vecka.

-

Det finns en dikt av W. H Auden som jag alltid har tyckt varit så otroligt vacker. Jag är inte mycket för lyrik, men den här slår an en sträng.
Den passar idag.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message She Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

She was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Idag

Idag orkar jag ingenting.
Jag kan inte fatta att det inte står i tidningen - det som verkligen betyder något?

Hoho

Ok.
Det här var det roligaste jag har sett i hela mitt liv. Helt ärligt alltså.
Det är roligare än när Elaine säger "Jerryyy! How can I go on?!" när Kramer har sett henne naken.
Faktiskt.

Jahaaajaa

Jag läste en blogg angående huruvida det är ok att mannen är borta en massa när bäbisen är splitterny. Den som hade skrivit bloggen menade att det var helt galet att folk ska lägga sig i att han jobbar så mycket att han måste resa bort väldigt ofta. Han menade (tyckte jag mig förstå) att det inte var något för någon annan att kritisera.
Så hade han fått en kommentar. Denna kommentar var skriven av en Leif som menade att det var dumheter att kritisera, för han... ja, läs själva:

Jag gillar dej "skarpt" XXX!
Vaddå, reser mycket? Bry dej inte om, den typiska svenska avundsjukan!
Själv, har jag rest hela mitt liv (40 år), med jobb med marknadsföring/försäljning.
Jag har hållit mycket föredrag inför olika antal åhörare. Det "kräver sin man", med allt vad det innebär, med förberedelser. Mycket upptagen tid, även på hemmaplan, när man "egentligen" skulle vara ledig.
Allting handlar ju bara om prioritering, det som inte gemene man förstår. När jag i dag, pratar med mina vuxna barn, (själva föräldrar med egna barn och liknande jobb), om den här tiden, är svaren alltid positiva. När jag var hemma, fick de "rå om mig"! Ingen soffpotatis, som satt där och degade framför TV-apparaten varje kväll. Vi hade alltid, intensivt, trivsamt och givande utbyte av varandra. Framför allt, lärde vi oss hela familjen, att ta vara på och respektera varandra.
Så ägna dig åt det du gör,dessutom gör bra! Du ska se, att din lilla familj, ser dig med respekt, vilket inte är alla förunnat!

Det står ingenting om den eventuella partnern och hennes upplevelse av detta.
Däremot så förtydligar Leif att det "kräver sin man" att vara ute och resa "med allt vad det innebär, med förberedelser".
Jamen det förklarar ju saken.
Det krävs ju en man för att vara ute och resa och kanske en kvinna... för barnavårdandet?
Barnen hade ju honom på kvalitetstiden och det säger de nu såhär i efterhand var bra.
För om man jobbar, och är som en man (med allt vad det innebär, med förberedelser) enligt Leif, då respekterar ens familj dig.
Sen är han också noga med att poängtera att det faktiskt handlar om prioriteringar. Det fattar jag också. Man kan prioritera in sin familj i sitt liv och sen kan man prioritera in sitt arbete i sitt liv. Det väljer man helt själv. Det handlar om prioriteringar. Bra Leif.
Vad bra att Leif finns och kan styra upp begreppen.

Livet

Nu verkar det som om jag inte bryr mig om mina elever och inget kunde vara mer fel. Det vet alla som känner mig och som har sett mig jobba.
Men det är viktigt att eleverna inser att de har eget ansvar på gymnasiet. När ska de annars lära sig att ta eget ansvar.
För eget ansvar det måste man ta.
Jag förstår att vissa tror att det kan gå att leva i Sverige utan att ta särskilt mycket eget ansvar.
Jaha, får man inget jobb. Arbetsförmedlingens fel.
Jaha, kommer jag inte in på min utbildning, skolans fel (jag har ju rättigheter!)
Jaha, får jag ingen sjukpenning, Försäkringskassans fel.
Jaha, får jag inget bidrag, socialens fel.
Jaha, får jag ingen bostad, allmännyttans fel.
Jaha, jaha, jaha.
Men ansvaret ligger ändå alltid på personen. Skiter det sig hos läkaren, gå till en annan läkare. Säger AF att det är svårt med jobb, sök utan hjälp av AF. Får jag ingen bostad, överväg andra orter, ring runt själv, bo i fjärde hand...
Jag säger inte att det finns lösningar för allt och att det inte finns delar i det svenska systemet som är kajko, men det mesta fungerar faktiskt och gör det inte det kan man komma runt det med den egna förmågan.
Ansvaret att få ett drägligt liv ligger i alla fall alltid på en själv.

Jag blev färdig

Igår gick luften ur mig på jobbet. Så brukar det inte vara. Jag brukar ettra omkring som en iller på speed hela dagen och sen kommer jag hem och tillåter mig att dö i soffan (vilket mitt hems tillstånd kan vittna om). Men igår så var det färdigt kring 12 och jag satt och blinkade och blinkade.
Men vad värre var var att jag inte hade någon lust.
Jag orkade inte hålla på med föräldrar som skyllde ifrån sig och elever som inte ville. Var går gränsen mellan stöd och att göra arbetet åt dem? Jag vet inte, men det är en ekvation som är omöjlig eftersom det är på mitt ansvar om en stödelev faller igenom när redovisningarna börjar hopa sig.
Men det ska inte behöva vara så. Jag kan vara där och stötta och komma med goda råd, tips och idéer. Jag kan tillhandahålla tid utanför schemat och en tyst sal där man får vara ifred och jag kan säga "skriv nu, gör det där nu, sätt igång nu" men jag kan inte skriva, göra, sätta igång åt dem.
OM det innebär att eleven i fråga inte kommer att bli godkänd så måste det göra det. Men jag vet att det kommer att bli möten och helvete och fan och hans moster och det kommer att låta som om jag inte har gjort mitt jobb.
Det har jag. Men 1. Det är gymnasiet. Det går inte om man inte har en egen motor, hur liten den än må vara, och 2. Eleverna ska jobba själva, men ack så ofta är de fast i nian där de fått stöttning med allt och instruktioner trettio gånger om dagen.

Det var när jag insåg det här igår som luften gick ur mig. Jag kan fara omkring som en iller på speed hur mycket som helst, men om eleverna inte jobbar och om de bara ligger över bänken och säger "fem minuter till" så är det inte mycket jag kan göra.
Då brukar jag uppmana dem att gå hem, för jobbar de inte så har de ingenting i skolan att göra.
Så fungerar gymnasiet och det måste de förstå.

Litegrann önskar jag att lärarna på högstadiet kunde banka in detta lite mer i dem, för de kommer till gymnasiet helt lost i många fall. De tror att någon bryr sig om de inte får godkänt. Att det från skolans håll kommer att kallas till konferenser och extratid och att lärares huvuden ska rulla. Så är det inte. Däremot är det många föräldrar som tror det och som gärna vill kalla ihop möten och konferenser och huvudrullarsammankomster om deras barn inte blir godkänd i någon del eller någon kurs.
Vi bryr oss, men ansvaret ligger på dem.

Är de erbjudna stöd så är det deras ansvar att dyka upp på denna tid, gör de inte det så antar jag att de inte behövde det.
Jag tänker inte jaga och jag utmanar vilken pk-politiker som helst att säga emot mig. I så fall kan vi göra även gymnasiet till grundskola och se till så personalen på skolan har fullt ansvar för ungdomarna till den dag de går ut, oavsett ålder.
De måste få bestämma själv, är min uppfattning, och de måste få fatta egna beslut och ta konsekvenserna av det.
Och framför allt: inse att allting får konsekvenser och att de har det egna ödet i de egna händerna.

Så bra

Vad bra att Suri Cruise som är tre år har klackskor. Hon måste ju skolas in tidigt i idiotvärlden.

Tråko

Vissa människor skriver på ett sätt som jag inte tål. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det har någonting med uppspändheten och pretantiös-graden i det hela att göra.
Andra skriver helt jävla fantastiskt. Bloggen här till höger, "Innan du fanns" är en sådan. Det finns en annan sådan blogg också vars författare (C) jag har följt länge, men den har hon dold så därför lägger jag inte ut den här.
Men som skriver, sen finns det andra bloggar som bara irriterar mig. Ibland kan de ha ett intressant innehåll och då går det bra att läsa ändå, men när innehållet slutar att vara intressant och när språket ändå är så himla fånigt då måste jag nog omvärdera varför jag läser.
Det har jag nog gjort också, i och med att jag skriver detta inlägg, och när jag kommer hem sen ska jag rensa lite i min läslista. Än har jag inte hittat någon bra som jag kan lägga till... finns det någon som har något förslag?

Morgonstund

Just nu sitter jag och bråkar med min mobil som verkar ha fått något typ av fnatt. MYCKET irriterande eftersom jag inte kan leva utan mina dokumentärer. Nu har jag startat om den fyra gånger för att kunna radera filer på minneskortet men den vägrar.
Jag vägrar att hålla på såhär. Jävla skithelvetesgrej. Jag förbannar den till nästa vecka. Satan.
Och varför får jag inte min bok som jag har beställt som skulle vara färdig den 3 november?
Jag vet inte. Förhoppningsvis vet cdon och jag har skrivit till dem och frågat vad det egentligen är FRÅGAN om när det gäller det där.
Som det är nu så har jag ju den beställd, men den kommer aldrig och i och med att den är beställd kan jag inte köpa den någon annanstans ifrån eftersom jag inte vet om den kommer en vacker dag.
Skämmes cdon. Dålig service!

Nu handlar det om Annika Östberg på tv. Den stackars tanten som bara suttit i fängelse i nästan hela sitt liv helt utan egen förskyllan.
Eller ja.
Om man får tro medierna så är det ju så. Men i verkligheten har hon dödat en hel del människor och betett sig synnerligen hänsynslöst. En av dessa människor var dessutom en polis i sitt yrkesutövande.
Alltså en person som var TVUNGEN att sätta sig själv i fara därför att det var hans jobb, en sån bestämde hon sig för att döda. Så eventuellt, bara kanske, så är hon inte en sådan där ängel utan kanske snarare en kärring som är helt och fullt dum i huvudet som utnyttjar mediernas egen dumhet.

Förresten, Ljungman ska leda Skånemoderaternas arbete för att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Åh, man hade velat vara en fluga på väggen när det beslutades och när han fick beskedet.
Fast är det inte lite märkligt att ett sådant ärkepucko får sitta kvar och dessutom utökade förtroendeuppdrag? Han får på ett silverfat, en möjlighet att rätta till sin image som han inte hade vett nog att vårda själv. Finns det någon som tror att han har ändrat åsikt bara för att han har blivit tagen i båda öronen av stora M? Knappast. Så otroligt skenheligt, rödhuvade gubbe. Ge dig!

Trodde jag

Nyss for jag omkring här som en skållad råtta och fejade och plockade. Det kändes som om jag hade enrgi för hela kvällen och hela natten att bara göra en massa grejer. Jag förundrades och tänte att minsann, kanske fungerar den där sprutan ändå.
Men sen satte jag mig i soffan i en kvart och läste en broschyr och vips, är ögonen på trekvart.
Nu ska jag sova lur.

Och sen kanske Let's dance

Om man läser Marcus Birros bloggar och hans Twitter så får man intrycket att det tar exakt tio minuter om dagen att ta hand om en bäbis. Stämmer det?
Jag vet inte.
Men ni som har och har haft spädbarn, det är så det är kanse?

www.doktorsguiden.se

Jag har varit hos en läkare idag. Denna läkare hade fullt med diplom på väggen som sa att han var årets bästa läkare förra året och ett antal år före det också. Jag har alltid tyckt att han varit bra, men kanske inte så fantastiskt strålande som man tänker att landets bästa läkare det året bör vara. Men vad vet jag?
Så idag ville han berätta för mig att han hade blivit årets bästa läkare förra året och han undrade om jag tyckte att han var bra.
"Jorå" tyckte jag. Då började han frenetiskt att informera mig om hur, var, när och varför man röstar så att han kan bli det nu också. Han var noga och skrev ner instruktionerna på en lapp och gav mig den. Sen berättade han att han hade 6,5 stjärnor av 7 och det var ju bra.
Det var lite lustigt tycker jag, så jag gick in för att titta på sidan och mycket riktigt så leder han. Han har dessutom överlägset flest röster av alla läkare på topplistan. Således skulle jag vilja hävda att det beror på att hans patienter får uppmaning av honom att rösta - och därför vill vara snälla och röstar.
Jag har inte röstat än. Jag vill inte sänka hans snitt för jag vill inte ge honom sju stjärnor. Fem kanske, men inte sju.
Nå.
En läkare som dock förtjänar sju stjärnor är min allmänläkare som utreder mig nu och faktiskt ANSTRÄNGER sig och BRYR SIG.
Han är skitbra.
Skitbra verkligen.
Så får jag uppmana er som läser här så vill jag istället att ni ska gå in och ge den läkare sju stjärnor.
Man registrerar sig (och kommer ihåg att man inte vill ha nyhetsbrevet) med sin e-mailadress, sen får man en länk som man klickar på och vips är man inne.
Gör det.
Verkligen.
Gör det!
Han heter Robert Eng och jobbar på Capio.
Ge honom sju stjärnor. Han är lika bra som alla mina andra läkare har varit mer eller mindre usla.

Om ni har lust att ge någon en stjärna, vilket är just usel, så kan jag rekommedera vilken läkare som helst på Södervärns vårdcentral.

Så var det över

Det är en ganska så jobbig helg som jag har bakom mig och jag orkar inte redogöra för alla turer nu och här.
Kanske sen, om jag drabbas av stora energiattacken.
Nå. Nya tag idag. Idag ska jag bara till läkare en gång och sen jobba och sen hem och sen friden och fröjden.

En slutsats från helgen är i alla fall att maskineriet som handhar den akuta sjukvården här i stan (i hela landet?) INTE fungerar för fem öre.
Organisationen och viljan är helt. jävla. värdelös.
Grattis Malmö.
Värdelös!

Drygt en och en halv mil

Som jag har vandrat. Aj aj aj mina fotar, ingen INNERSULA! Hälen har en utstickande grej och detta har lett till dödlig blåsa under hälen. Till saken hör att det har varit stormvindar och spöregn. Det är ingen bra kombination eftersom det fungerar dåligt med paraplyet då.
Såhär har jag gått idag.

• Från hem till jobb 4,8 km
• Från jobb till läkare 2,7 km
• Från läkare till jobb 2,7 km
• Från jobb till bibliotek 2,9 km
• Från bibliotek till skomakare 1,4 km
• Från skomakare och hem 1,5 km

Väldigt slut i benen är jag nu. Ska jag nu pyssla med de här himla vandringarna från jobbet till läkare och sen tillbaka igen två gånger i veckan under tjugo veckor? Voj voj.
Det vore ju bra om sköterskan på jobbet kunde göra det, men hon ville inte. Hon är ju trots allt sköterska för eleverna och inte för lärarna. Jag tänker inte skriva mig på en annan vårdcentral och bli av med den här braiga läkaren bara för att ta dessa sprutor. Nävör.

Sprutan för dagen är i alla fall tagen nu och det gjorde inte alls ont eller tog särskilt lång tid. Dubbel dos idag men sköterskan sa att det kommer att dröja TIO VECKOR (!) innan jag märker något. Vad i helvete? Läkaren igår sa ju att man skulle märka ganska snart. Det är ju extremdeppigt. Min syster systern trodde på bara ett par veckor så jag väljer att tro på hennes medelväg. Jag hade verkligen sett fram emot att typ ha en pinglande energi idag efter dubbelsprutan... men tydligen inte.
Däremot har jag ett plåster nu på axeln och ett på skinkan.
Plåstervinnan.

Skorna var för övrigt inte färdiga. När jag skulle hämta dem nu så var skomakaren helt förtvivlad för träet var så uppmjukat att det inte gick att bygga på det. Så de var tvugna att slipa ner mycket och bygga upp nästan från noll. Men det gör ingenting. Det är bara skitbra. Då blir det ordentligt gjort.
Jag tycker att sånt där är skitintressant, jag ville egentligen inte gå utan stanna och kolla på hur de jobbade med skorna. Jag såg lite när jag var där, klossar och grejer under sulorna.
Jag tror att det är bland det roligaste jag vet att titta på när andra jobbar med bygge eller hantverk av något slag. Det är kanske för att jag är oförmögen till det.

Nåväl. Nu ska jag ta en lur.
Det är fredag!

Bestyren

Kolla, kolla, kolla, kolla.
Idag ska jag ta spruta i skinkan. Två stycken till och med.
Jag försökte på systervårdcentralen som jag går förbi och som ligger alldeles nära jobbet. No luck. De vägrade.
Lite fånigt tycker jag. Hur svårt kan det vara? Två hugg i min skinka och sen är det klart. Hade jag en sköterska med sprutor i närheten så skulle ju hon eller han kunna göra det med lätthet (hostsysterhost). Men nu råkar det vara 20 mil mellan oss och således går inte det. Istället fick jag fråga sköterskan på jobbet. Men hon hade inga sprutor i lager och det är väl klart. Varför skulle hon ha det?
Så jag fick ringa till min vanliga vårdcentral, den som ligger mitt i stan och 40 minuter härifrån.
De kunde hjälpa mig, men bara om jag bokade tid och sådana fanns inte idag. Så sa jag att läkaren hade sagt att det var ytterst angeläget och akut att jag fick det gjort idag och då trollades en tid fram halv 11.
Tänk att det skulle vara så svårt?
Nåja.
Nu är jag i alla fall på jobbet i en halvtimme till, sen får jag gå igen. Himla gående.
Min arbetslagsledare är i alla fall den mest enastående människan på denna jord. Hon är så förstående och snäll och säger åt mig att det är det ENDA jag ska fokusera på idag, att få två sprutor i rumpan. Ingenting annat ska jag tänka på.
Lite dåligt samvete får jag när jag ser mina andra kollegor slita sina arslen av sig istället för att få nålar i dem som jag får.
Men samtidigt skulle jag ju tvåtusen gånger om hellre välja att må bra och känna mig pigg och kry och kunna jobba istället för att flänga (till fots, i gamla stövlar med en trasig innersula som gör att jag får blåsor) kring halva stan hela tiden.
Det här med sprutorna rör mig inte så mycket. Jag känner inte sprutor så mycket och uppenbarligen var även vaccinationen ett sådant fall. Det känns men det är så futtigt att det hade lika gärna kunnat vara att jag råkat stöta i armen i väggen för en minut sedan.
Läkaren sa dock att den första i rumpan skulle göra abnormt ont.

Det är det värt. Fredag den 13e. Det blir säkert bra.

Rinna iväg

Jag har varit så himla duktig den här månaden. Sett till att ha ordentligt med pengar på kontot och att det inte börjar ticka bort på onödigheter.
Det visade sig att det behövdes.
Under de här dagarna som har gått så har pengarna bara runnit ur mitt konto. Plötsligt hade jag inte sagt upp gymmedlemskapet som jag trodde och fick flera månader på faktura. Plötsligt tog min högkostnadsperiod slut på apoteket och medicinen gick från att kosta nästan ingenting till 500 spänn, och mer blir det nu i dagarna. Plötsligt behöver jag ett busskort eftersom jag inte har gått utan åkt buss hem. Inte min plan. Plötsligt gick mina skor sönder och var tvugna att lagas. Plötsligt läste God El av min elmätare och insåg att de hade haft jävligt fel under ett års tid och ökade det jag brukar betala från ca 80 kr till 550 kr.
Ojijoj.
Men det var tur att jag hade en buffert, annars hade jag gått under sen länge.
Nu blir det dock knapert. Inga julklappar således 8(

Yey

IDAG ÄR DET FREDAG!
Men det är också fredag den 13e. Men vem bryr sig. Man ska också akta sig för att svarta katter korsar ens väg. Jag har en svart katt här hemma som korsar min väg ca tiotusen gånger per dag, jag lever ändå och har inte exceptionell otur.

Idag ska jag:
1. Ringa och boka tid hos läkaren för leverfläckskoll
2. Jaga sköterskan på jobbet/sköterska på vc bredvid jobbet för att få två stycken sprutor i arslet. Pronto!
3. Hämta ut mina fina gamla/nya stövlar och hosta upp det det kostade
4. Spana efter far som är i stan men som inte har tid att leka 8(
5. Komma hem, lägga mig i soffan och njuta av att jag får lov att vara trött (fast då kanske jag är duracell, i så fall tar jag en springtur runt stan)

6. Skicka mitt examensbevis till centrala nissarna och se om jag får jobba med att rätta nationellaprov på min fritid.

Ingenting av detta ska fredag den 13e påverka.
När jag var yngre var jag rätt töntig. Då sa jag att "fredag den 13e ger tur för mig" när sådant datum inföll.
Det kan jag inte säga. Det jag kan säga är att det är som vilken jävla dag som helst, med ett undantag: det är en FREDAG.
Fredagar is the shit och jag har orkat med en vecka ytterligare!
Yey.

Bra

Dialog mellan mig och läkare R:

Jag: Du, jag har en leverfläck också som jag gärna skulle vilja att någon
kollade på, kan du göra det?
Dr R: Jaha, hur ser den ut då?
Jag: Ja, den är ny och man känner sen som lite utstående, dessutom kliar
den...
Dr R: Ja... det är lite svårt att bedöma över telefon. Men boka en tid, jag
är skitbra på att bedöma leverfläckar. Jag tog min första malignt melanom
1982...
Jag: Jaha... födelseåret
Dr R: Ja, fan nu får du mig att känna mig gammal
Jag: Nej.. men jag är inte purung jag heller
Dr R: Ja det gjorde ju fan inte saken bättre
Jag: Nej ok, men du har i alla fall inte akut extrem B12-brist
Dr R: Nej det har du fantamig rätt i.

Nu går jag och lägger mig.
Bra läkare.
Han svär en del. Uppfriskande.

Ja just

Ja det var det också. Armen börjar kännas nu.
Träningsvärk. Lite lätt, men tillräcklig för att jag inte ska kunna sova på den axeln.
Jag har hört folk som vittnar om tre timmar sen kan de inte lyfta armen. Jag förstår ingenting. Jag kanske är köttigare än dem och därför klarar mig bra?
Klappar man bara inte där så är det ju lungan.
Ingen feber heller.
Fan vad fint.
Nuså.

Här ser ni!

Allrightythen.
Jag är s k i t t r ö t t. Jag har suttit här och tänkt att jag inte orkar skriva om telefontiden med läkaren idag och att alla nyheter som jag har kan berättas en annan dag men så tänkte jag att nån måtta på latheten får det väl vara.
Men det är just det: jag har fått veta att jag inte är lat. Jag har ju trott att jag är världens lataste, slöaste och mest oinspirerade människa som finns på denna jord.
Men si på fan, det finns en föklaring.
Svaren på testen som jag gjorde häromfredagen hade blivit färdiga och det visade sig att jag hade en brist av bibliska mått.
Om man är en normal tjej i min ålder så har man ett värde på B12 på 450. Har man 300 så sätter man in behandling, 200 leder till akut behandling och ibland sjukhusvistelse och 100 nästan alltid till sjukhus, depressioner, syn-, hörsel-, känsel-, smakrubbningar, extrem trötthet eller utmattning, illamående, kräkningar, problem med mag- och tarmsystemet och en massa massa annat. Alla de där symptomen kan för övrigt förekomma på 300 och 200 också men på 100 kan man garantera dem.
Mitt värde låg på... wait for it... etthundrafem.
105.
Läkaren undrade hur jag riktigt klarade av att leva som en normal människa.
Han skrattade och var skitroad över att jag inte förstod vilken skillnad det skulle bli nu när detta hade upptäckts. Det har ju dalat gradvis för mig under de senaste två åren och B12-bristen kan svara för alla mina problem. Allt mitt illamående, allt mitt onda, allt mitt trötta, min yrsel, huvudvärk, oförmåga att äta, ont i leder, synstörningar, blåsor i munnen... ALLT kan man ställa den här bristen till svars inför. Det är helt sjukt.
Det är helt sjukt.
Och vet ni vad som är så sjukt?
Att SJU olika läkare (kanske till och med är åtta, orkar inte räkna efter) inte brytt sig om att titta efter brister när jag berättat hur jag äter och hur jag har ätit under de senaste två åren.
Ta ett blodprov och kolla... kan det skada? Nej. Men de har de allihopa struntat i. Istället har de ryckt på axlarna och sagt "jag vet inte" och skickat hem mig, i bästa fall med kortison men oftast inte.

Vems uppdrag är det att veta?
Vad hade hänt om jag inte hade ansträngt mig så jävligt för att hitta detta?
Om inte JAG hade bytt läkare, om inte JAG hade ringt om och om igen och bett att få en ny läkartid, och en ny och en ny och en ny, om inte JAG hade bett att få bli testad för brister... om inte JAG hade jagat den där remissen som de först slarvade bort och sen skickade iväg och om inte JAG hade jagat det där provsvaret som först var borta och sedan "helt normalt".
Jag krävde ut mina journaler, bytte vårdcentral, gjorde en grundlig bakgrundsprofil och letade ihjäl mig på nätet efter eventuella fel. Och J. J har i princip varit lika engagerad som jag, visserligen är det inte han som har suttit och ringt men han har letat på nätet, funderat och undersökt, oroat och engagerat sig.
Det har inte varit tack vare Södervärns vårdcentral att jag nu får bot i form av injektioner flera gånger i veckan. Det har varit på grund av Södervärns vårdcentral att det fick lov att gå så långt. Eller akuten. Eller jourläkarcentralen.
Förtjänsten är min nuvarande läkares och min egen. Min nuvarande läkare är ett under av kunnighet och engagemang. Han förtjänar fantamig en jävla ros i en tidning. Han ska nog få det också.
Capio Citykliniken. Jävligt mycket bättre än allt annat jag varit med om.

Sklerodermi är dock inte uteslutet och jag har följande att vänta:
Kallelse från reumatolog
Vävnadsbiopsi
Uppföljning
Gastroskopi
Uppföljning

Och undersökning av en leverfläck när jag ändå håller på...

Godnatt!

Så var det avklarat

Jaha, då var vaccineringen gjord.
Jag kan rapportera följande:
När man först fick sprutan så fick man en äcklig tjock smak i munnen, men den gick över på någon minut bara. Sen fick man sitta och vänta i väntrummet i en kvart, för att se så man inte trillade av pinn alldeles precis när det var under deras vakt. Det gjorde jag inte. Eventuellt kan jag härleda en liten värmevallning till detta, eller så var det för att jag hade jacka på mig.
Skitsamma.
Det var precis lika odramatiskt som plåstret är litet.

En gång för länge sedan tog jag en spruta rakt in i foten för att mjuka upp lederna där. Den sprutan är bland det mest smärtsamma jag någonsin har varit med om.
Den här var som en vårviskning och en vårvind och kanske lite som vårhundbajs som tinas i jämförelse.

Ta sprutan!

Käckt

Idag är det vaccinering. Käckt. Himla käck tid skulle jag vilja säga. Kl 10-12. Det är den ultimata tiden för det är inte lönt för mig att gå till jobbet före, således har jag en sovmorgon. En väldigt välkommen sovmorgon. Underbart. Eventuellt ska jag gå till en skomakare idag och se om han kan rädda mina stövlar. Jag skulle bli olycklig som bara fan om dessa dog.

Jaja, himlarns så ointressant.

Hejdå.

Galet

I morse när jag gick till jobbet så höll en cyklist på att cykla på mig. Det var antagligen mitt fel, för jag korsade en cykelbana. Visserligen på en upphöjd del (vissa säger att gångtrafikanter har företräde då, andra säger att de inte har det utan att de bara är där för att sakta ner fordon) men vad vet jag vad det betyder. Det var heller inte så att jag ockuperade hela cykelbanan, utan jag korsade den och när jag hade ett steg kvar på den svischade en cykel förbi mig bakom och en skånsk gubbe skrek "anvend hiuvudett".
Det där tyckte jag inte alls om. Vad jag mer inte tyckte om var att jag av reflex sa "oj förlåt" ungefär samtidigt som han sa åt mig att använda huvudet.
Då kan man ju argumentera för att jag var den hyfsade och han den ohyfsade i den där situationen men det är faktiskt skitsamma. Det enda som betyder något var att hans kommentar åt sig in i min mage och gjorde att jag blev alldeles kall och ledsen under en ganska lång stund på min promenad.
För en sån liten skitgrej!
Ibland önskar jag att jag är någon annan. Någon som kan ta sånt utan att det rör henne i ryggen, eller kanske ännu bättre, någon som kan ge igen med samma mynt och sen
1. Må bra över det och känna sig nöjd
2. Inte gå omkring i flera dagar och känna att det kanske var onödigt och jag kanske var elak mot någon som precis hade fått ett dödsbud eller själv var döende.
Sånt skulle jag tänka på. Sånt tror jag inte att den här mannen tänker på. Han tänker nog bara att han själv blev felad där, en gångtrafikant som gick på hans CYKELBANA. Det är nog det enda han tänker på.

Jag märker att jag är lite ambivalent här. Vad är det jag strävar efter egentligen? Ska jag fortsätta att vara "oj förlåt" med ett hugg i magen eller ska jag bli mer "det finns faktiskt bromsar, vi kan alla göra misstag!"-person?
En sån som inte bryr sig.
Kommer sånt med ålder, frågar jag de som levt längre än jag? Är det så att man kan få motiverade eller omotiverade utskällningar som 40-50-60-åring och skita i det?

Då när jag blev knäpp, så började det hela med att en kärring råskällde på mig hur länge som helst för att jag gick på gräset istället för gångvägen. Jag genade helt enkelt.
Jag minns exakt vad hon sa fortfarande för det tog så himla hårt på mig. Oklart varför. Det var en gammal kärring så hon kanske är död nu, men hennes skäll var den sista droppen som gjorde att jag den gången fick åka till psyket och vända.
"Flickorna är värre än pojkarna" minns jag att hon sa.

(Varför sa hon det egentligen? Vad var det för puckad kommentar? Vad har det med något att göra? Hon kanske försökte sticka där det tog, i min skötsam-flicka-nerv. Hon lyckades. Kärring)

Vad får folk ut av att skälla på helt okända personer såhär? Eller är det jag som inte lever i samma värld som de äldre, de som ser samhället och alla dess små och stora beståndsdelar som allas ansvar. Jag gör också det såklart, men inte (tror jag) lika mycket "från modersmjölken" som jag tänker att äldre generationer gör.

Jag tycker att man har ett ansvar för miljön. Inte bara klimattjotaheitit utan även den sociala miljön. Man har ett ansvar att inte förpesta hela världen med sitt humör om det är dåligt och lika mycket ett ansvar att dela med sig av glädje, allt för att förgylla världen som vi alla måste leva med. Om man tänker så så tror jag att man har svårt att motivera att skälla på en okänd människa eller ens slänga en kommentar åt någon. Man kan säkert argumentera för att den där mannen kanske hade haft en dålig morgon eller att han klämde pungen när han cyklade, men då får han försöka att hålla effekterna av detta för sig själv.
Nu vet jag att jag så sent som igår skrev att jag var skitnära att skälla på någon i kön ifall de hade segat eftersom jag var så trött.
Jag gjorde det dock inte jag och sanningens namn skulle jag nog aldrig göra det heller och jag tror att jag hindras av just det här resonemanget.
Man har ett ansvar att inte förpesta sin omgivning. Att vara överseende och se positivt på saker och ting. För man vet inte vem det kan träffa. Det kan träffa någon som redan är skinnflådd av andra orsaker. Man kan bli irriterad på någon som fumlar med mynten i kassan utan att tänka på att denne kanske har Parkinson.
Mannen på cykeln visste inte vad jag gick och funderade på.
Kärringen med gräset hade säkert bättre saker att engagera sig i.

Mitt resonemang har lett till att jag faktiskt kom fram till en slutsats (därmed inte sagt att jag inte vill ha svar på mina frågor som jag ställer). Fantastiskt.

Svacka

Good morning. Jag förstår inte det här tjatet om att februari skulle vara en katastrofseg månad, är det någon tid som är seg så är det november. Veckorna efter höstlovet fram till jullovet. Helt värdelösa.
Det är KOLSVART ute hela tiden och det hjälper inte att det hela tiden regnar och är kallt. Igår upptäckte jag dessutom ett hål i mina favoritstövlar. Jag ska lämna in dem och se om det går att trolla, jag skulle bli ytterst ledsen om dessa gick i graven.
Jag är trött men har haft en bra natt. Sovit igenom hela och har inte haft särskilt ont någonstans. Bra.
Det är mycket kvällsevenemang på jobbet nu. Ett den här veckan, ett nästa vecka och igår kom vår arbetslagsledare farandes med ytterligare ett veckan därpå. Visserligen är det möjligt för mig att tacka nej men jag gör det till ett pris. Genom att tacka nej gör jag allt annat än att visa framfötterna. Jag skulle nästan vilja sträcka mig så långt att jag säger att folk nog inte tycker att jag inte gör ett särskilt bra jobb om jag inte är intresserad av fortbildning på kvällarna. Här får jag ju en möjlighet!
Men jag ORKAR inte. Och jag värderar min fritid. I hemlighet kan jag bli lite arg på vissa kollegor som är helt överhurtiga och som bara tycker att alla erbjudanden om föreläsningar, seminarier och informationsträffar låter så "fantaaaaastiskt intressanta". Och oj, ingår det snittar och/eller mackor också, jamen dåså, det är taget.
Jag skiter i snittar, mackor och efter klockan 17 skiter jag i de flesta ämnena. Faktiskt. Förlåt ambitionstarmen, men jag tycker inte att tourettes är så intressant att jag är beredd att offra en av mina kvällar på det.
Faktiskt inte.
I måndags var det filmvisning och det var visserligen kul och så, men jag var där i egenskap av arbete eftersom det var elever som var inblandade.
Nästa vecka handlar det om ADHD och det blir en helkväll om det, med mackor, visserligen.

Det känns som om mina kvällar är det värdefullaste som jag har. Förlåt alla ni som tycker att man ska "göra saker", riktiga saker alltså. Men jag orkar inte. Det finns inte i min värld. Varje morgon dricker jag youghurt eller äter en wasa sandwich. Till lunch dricker jag en smoothie och på eftermiddagen blir det eventuellt en drickyoughurt eller ibland mat. Det är mitt energiintag en vanlig dag och jag o r k a r inte med en massa extragrejer och jag är lite arg på att det är det som ska krävas för att man ska kunna göra ett bra jobb.
Halv 6 är jag oftast hemma och klockan 22 lägger jag mig (och babblar). Helst vill jag spendera den tiden med något som verkligen intresserar mig.

Gudars vilken svacka jag är i. Det är ju sanslöst.

Tisdagen

Idag när jag slutade jobba så var jag nog en fara för allmänheten tror jag. Ytterst, ytterst irriterad. Jag vet inte vad det var, lågt blodsocker kanske. Faktum var i alla fall att om någon endaste en hade strulat ack så lite framför mig i kön så hade jag fått ett oproportionerligt utbrott på denne.
Som skrivet så satt jag från 12 till halv fem på ett event. Inte datorundervisning dock utan istället en kvinna från Solna som ville berätta om hur bra hennes skola var och hur lyckade projekten som de hade jobbat med hade blivit. Och hon pratade och hon pratade och hon pratade. Och folk diskuterade irrelevanta saker kring detta och sen hipp som happ fick vi en rast, 15 minuter. Sen på det igen. Ni kan själva räkna ut hur länge vi satt och lyssnade på babbel.
Tack gode gud för att man inte är förhandlare i klimatförhandlingarna. Då blir det nog att sitta, sitta, sitta och sitta.
Varje morgon lyssnar jag på Lantz i P1 eller P4 och för inte så länge sedan intervjuade hon chefsförhandlaren i Sverige när det gäller detta. Han var väldigt korrekt men man märkte att han var pessimistisk. Hemskanens hemskanens tråkigt att det inte kommer att bli ett avtal nu i Köpenhamn, men jag förstår att det är svårt.
Han sa det ganska bra när han poängterade att det satt delegater som representerade alla de sex miljarder människor som lever på denna jord. Det är ju coolt och det är ju ett framsteg i sig, att alla länder accepterar att det nu är ett akut problem.
Mer eller mindre i alla fall... USA verkar ju inte ha skitbråttom.
Hm.

El Grodo

Den här grodan är fin tycker jag. Klicka framför den.

Idag är det tisdag

Hello.
Jag är trött.
Inatt vaknade jag kring ett och hade... wait for it... ont!
På ett nytt spännande sätt, en hård smärta i nedre delen av magen.
"Det här kan man inte jobba med" konstaterade jag, men somnade om och vaknade utan den hårda smärtan. Fint.
Inte för att jag så HEMSKT gärna vill jobba idag. Dagen är skitseg.
Halva dagen, från 12 till halv fem ska vi ha datorundervisning. Finns det något segare? Knappast.
Jag ska se om jag kan komma ur det.

Igår var jag med jobbet på en filmvisning efter arbetstid. Alltså: jag jobbade från kvart i åtta till kvart över nio. Då blir man trött. Kanske till och med så att man får ont i magen av det.
Nå, skit i det. Nu är en ny dag och sova får jag göra sen... mellan turerna ner till tvättstugan.

Mardrömmar och profylax

Litegrann jättemycket har jag mått rätt så dåligt i helgen. Inte så att jag har varit sängliggnade och spytt utan mer för att jag har haft ont.
Riktigt jävla skitont.
Ni vet ibland, när man är skadad, så vet man om det oavsett om man sover eller är vaken. Hela kroppen vet på något sätt att det är något som inte stämmer. Så har det varit för mig till och från under mer än ett år nu, men inatt var det riktigt intensivt.
Hela natten har jag drömt mardrömmar för att varje gång jag har rört mig har jag känt att jag har haft ont och att jag inte är helt hel i kroppen. Först drömde jag att någon hade dött och att jag försökte på något sätt gömma undan ett häfte som på något sätt visade att jag var ansvarig. Jag minns inte hur det fungerade men jag åts upp inifrån av skuldkänslor och vaknade kring tre på natten och gnylade att jag hade drömt en mardröm och behövde en kram.
Sen somnade jag och drömde en mardröm till, jag minns inte vad den handlade om och det är kanske lika bra.
Men...
Idag har jag inte haft riktigt lika ont som igår. Nu ikväll, efter ganska ihärdigt kortisonintag, har jag lyckats få ner smärtan som låg på 10 (strax under svimningsgränsen) igår till kanske bara 6. Det känns som en välsignelse. 6 är jobbigt och jag hatar det, men det är en VÄLSIGNELSE att inte vara på 10 som jag var igår.
Jag var ytterst nära att svimma omkull igår, det kom vitt sus i mina öron och jag började kallsvettas något alldeles enormt. Så jag gjorde som jag har lärt mig - satte huvudet mellan knäna och andades med djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.
Då klarade jag mig, men jag fick hålla på så i kanske tio minuter innan suset gav sig.

Jag ska ju få en kallelse från en reumatolog som vill ta vävnadsprov på mig och detta vävnasprov ska helst tas när jag mår som allra sämst. Jag kan ju själv framkalla detta tillstånd - genom att äta. Den här smärtan i lördags beror på thai-maten i torsdags och två tacos i fredags. Jag är inte särskilt sugen på att framkalla detta dock. Det är inte något jag ser fram emot. Helst skulle jag vilja att vävnadsprov hade tagits när jag redan var halvt nedsövd nu senast (så som remissen sa), men då bedömde läkaren att det inte skulle tas. Så det togs inget.
Nu måste jag in igen och göra ett nytt ingrepp.
Jag hoppas att den här reumatologen är en bra reumatolog och att han eller hon hittar felet, snart.

Fast först hoppas jag att kallelsen kommer snart. Hoppas, hoppas, hoppas.

Nu ska jag lägga mig och vara glad för att det ondaste är över för den här gången. Nu är jag glad igen. En 6:a kan jag leva med och imorgon kommer det säkert att bli en 5:a, så länge jag håller mig till mina vitamindrycker.
DET är något att fokusera på. Inte det där andra, dumma.

Knepig situation

När det gäller det mesta här i världen är jag ganska oerfaren, det vet jag.
Men det hindrar mig inte från att fundera på det hela och skaffa mig en åsikt. Denna åsikt kommer kanske en dag att ändras... men just nu i mitt oerfarna tillstånd tänker jag detta:
Jag läser flera bloggar av nyblivna mammor och flera av dem har det gemensamt att deras män (barnets pappa) är borta på jobb under långa tider. Alltså inte så att han jobbar under dagarna medan mamman är hemma utan så att pappan är BORTREST på jobb långa stunder. Många, många nätter verkar vara mammans ansvar och många upplevelser och nyheter upplevs bara av mamman, därför att pappan är borta och jobbar på en annan ort.
Det fattar inte jag.
Jag tycker inte att det är acceptabelt. Är jag väldigt naiv?
Om jag och min pojkvän/sambo/make skulle få barn så skulle jag vilja ha dennes input hela tiden och absolut denne på SAMMA ORT som jag och knottet. Inget snack om den saken.
Jag förstår att jobbet drar, men man kan ju faktiskt jobba på orten när barnet är litet. Man kanske kan ta tjänstledigt och jobba på mcdonalds eller nåt skitjobb på orten under tiden som bäbisen är liten. Allt för att kunna komma hem på eftermiddagen och uppleva sitt barn och avlasta modern.
Men återigen, jag är oerfaren och vet inte hur världen fungerar. Man kanske inte bryr sig så mycket som nybliven mor? Eller som nybliven far? Det kanske inte spelar så stor roll?
Än så länge kan jag dock säga att en sådan situation för mig skulle inte vara ok. Men vad vet jag?

En kampf

Jag har hittat en blogg som intresserar mig. Inte för att den är särskilt välskriven eller medryckande i språket utan för att jag först blev intresserad när jag läste att det handlade om en mamma som hade två barn men att inget av dem fick lov att bo hos henne.
Hur kan det komma sig att man inte får ha sina barn hos sig?
Hur kan det komma sig att socialen inte först ville hjälpa henne?
Hur kunde det komma sig att hon varit gravid fyra gånger under sina 27 år?
Hur kunde det komma sig att hon inte hade någonstans att bo?
Hur kunde det komma sig att hon inte hade någon utbildning eller något jobb?

Jag vet inte. Jag har fortfarande inte fått svar på mina frågor riktigt, men det är fler än jag som undrar. Folk som undrar varför hon inte jobbar. Ett jobb skulle ju hjälpa till att ge henne barnen tillbaka. Men hon skriver att hon är "med i Arbetsförmedlingen" och att dessa har bedömt att hon inte "klarar av" att jobba nu, för att det är så mycket i hennes liv antar jag. Hon skrev också att hon aldrig har jobbat i hela sitt liv och därför är det svårt att börja jobba nu.
Jag skrev en kommentar. Jag kunde inte låta bli.
Jag skrev något i stil med att alla människor har en tid i livet då de aldrig har jobbat förut. Alla börjar någon gång. Det är svårt för alla. Sen frågade jag om hon hade sökt hjälp för sitt dåliga mående. Hon kallar ju sin blogg för en "kamp", men hon verkar inte kämpa så mycket. Hon söker inte medicinsk hjälp, om det nu är det som ligger som en blockering för att hon ska få tillbaka båda sönerna, någonstans att bo och någonstans att jobba så måste väl det vara åtgärd 1A.
Eller så söker hon hjälp. Jag vet inte. Det framgår i alla fall inte om hon gör det.
Kommentaren som jag skrev där jag undrade detta blev inte godkänd, så det kanske var en öm tå.
Skitsamma.

Ibland tänker jag, extremt politiskt inkorrekt och säkert inte alls särskilt godhjärtat, att det finns de som inte borde ha barn som har det och de som inte har barn som borde ha det.

Hur kan man inte sätta sina barn i det absolut första rummet. Och sen det andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och hela vägen till 100000:ende? Skit i att AF säger att du mår för dåligt för att söka jobb, vad vet AF? Är de läkare?
Om det är för tungt, sök medicinsk h j ä l p.
Oj så osympatiskt av mig.

http://melindaskamp.blogg.se/

Prioritet

Är jag omprioriterad måntro? Jag har fått ett brev idag som säger att jag är välkommen att vaccinera mig på torsdag redan. Inte ens en vecka bort.
Fast det kanske alla i min ålder har fått idag... vad vet jag?

Idag önskar jag för övrigt att vi kan komma på vad det är för fel på mig för jag har ondare än ondast idag och då har jag verkligen varit duktig och druckit näringsdryck istället för annat.
Fast igår, igår lyxade jag till det med mat. Det är väl det jag får betala för nu.
Snälla, snälla läkare, få en snilleblixt.
Eller jag själv. Få en snilleblixt. Eller ännu bättre: prover, visa någonting!

Jag är trött. Som vanligt.

Men idag är det FREDAG!

Mycket nöje

Jag har en nyhet som kan tänkas glädja modern.
Expressen publicerar en bild som en duktig person på nätet har lyckats dekoda: http://img7.imageshack.us/img7/5425/738gq.jpg

Det handlar alltså om den där folkkära artisten som hade misshandlat sin flickvän.

För att vara tydliga kan jag också hänvisa till en artikel som mor kan läsa när tillfälle ges.

Friden och fröjden

Jag stötte på detta när jag surfade runt litegrann på det här världsomspännande nätet som vi ju alla har mer eller mindre tillgång till.
Jag undrar litegrann... när kommer de försändelser som inte kommer fram på en vardag?

Ytterst märkligt.

Hur dödlig är handeln i Ullared såhär två månader innan jul? Är den outhärdlig? Jag vill minnas, sist när jag var där, att jag hittade en massa bra grejer som man kan tänkas inhandla till folk och fä.
Ni som läser behöver dock inte slå bakut och börja hyperventilera och gasta - det kommer inte att bli lika många klappar i år som det brukar bli. Jag är helt enkelt förhindrad i år. Arbetslösheten har gnagt hål i mig alldeles fullständigt.

Någon gång måste jag ringa till a-kassan och höra om de verkligen menar allvar när de skickar brev och vill ha arbetsgivarintyg från mig för att jag har angivit att jag har slutat ett arbete. Det måste ju vara något typ av skämt. Ett skämt skämt.
Inte speciellt roligt alltså.

Just nu sitter jag och räknar ner tiden som är kvar tills det att jag slutar. Inte för att jag vantrivs här, det finns jobb som är miljoner gånger värre än detta. Dock kan jag om tre och en halv timme få uppleva dygnets mest underbara tid. Då jag kommer hem och möts av en kattspya eller kanske en mustoffel i hallen. Pipande kissar som cirkulerar kring mina fötter. Rolig post som inte längre ligger på dörrmattan eftersom jag har blivit tvungen att slänga denna pga ligister till snorungar. Tv-program som är hjärndöda. En mjuk och fin soffa.
Friden och fröjden helt enkelt.
Tre och en halv timme, och om jag jobbar så går det dessutom fort.
Det går fortare om man gör något vettigt, det går inte så fort om man sitter på möte. Det ska jag dock göra om två och en halv timme. Segt.
Men bra.
Bättre än att städa soptippar eller städa i Åre.

Vilken skitbra dag

Idag mår jag mycket bra.

Ovanlig inledning va? Det är tidigt men jag är hanterbart trött. Jag mår inte illa. Jag har inte ont i magen. Jag är inte yr. Jag är inte deppig.

Allt känns lugnt.

Jag vet att det är torsdag. Inte fredag än. Jag vet, jag är inte dum.

Ändå. Det känns ganska lugnt idag. Kortison är ju verkligen the shit. Inte för att jag har tagit något de senaste tre dagarna, men det är som om det liksom har löst knutar och jag kan nu surfa lite på effekterna. Strålande.

Dessutom har världen blivit lite vettigare än de där hemska Ralph Lauren-bilderna.

Kolla på detta:

Modellen heter Lizzie Miller. Hade Janice Dickinson varit död hade hon nog vänt sig i sin grav.

Bergen!

Jag lät gårdagen och förrgårdagen passera helt utan något fuss. Vad är det med mig? Det var ju den dagen som jag hade väntat på i evinnerlighet. Jag hade jag trott att den dagen aldrig skulle komma... men så kom den och jag hade inga fanfarer eller girlanger färdiga.
Nå. Någon smällde raketer här utanför under kanske en kvart igårkväll, jag får väl se det som mitt firande.
Men!
Jag har inte hört någonting. Jag beställde den där boken samtidigt som Bronsåldersmordet och kattboken, och dessa har ju kommit. Men den här. Inget mail, ingenting. Ingen bekräftelse om att min beställning har skickats? Vad är detta? Får de lov att vara försenade?
Bövelen. Det hoppas jag inte

De bästa

Är det ok för ett fackförbund att säga till en av de grupper som de representerar att denna grupp är "bättre" än de andra?
Finns det någon etisk knepig situation där?
Jag blev i alla fall provocerad när jag läste att lärarförbundet hade sagt till ett gäng förskolelärare "[...]ni vet, lärare har ju inte tid eller ork, men ni förskolelärare är på hugget. Bra."
Det kanske finns en anledning till att lärare inte har tid och ork (eller lust).
Igår satt jag och pratade med en mattelärare som tyckte att mattekunskaperna hade gått ner bland elever i Sverige och han hade en teori om varför. Han menade att folk som sökte in till lärarutbildningen ofta valde matte fast de egentligen ville bli lärare inom något annat. Man kan tydligen byta detta en bit in i utbildningen, hade det sagts. Men så hade denna möjlighet försvunnit och massor med folk som inte ville bli mattelärare blev just mattelärare istället för det ämne som de verkligen brann för, enligt honom.

Det kanske är så.
Själv så tror jag att det mer handlar om att de som verkligen tycker att matte är kul och som därför kan finna sig att läsa det på universitet i tre-fyra-fem-sex år nog inte väljer läraryrket som kanske genererar 20 000 kr/månad när de kan välja mellan flera yrken som genererar 40 000 kr/månad eller mer. Så mycket tycker folk i allmänhet inte om ungdomar och barn att de är beredda att försaka en så hög livskvalité.

Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, återigen.
ORDNA LÖNERNA.

Polis

Inatt har jag tydligen suttit mig upp i sängen och sagt:
"STOPP, INGEN RÖR SIG"
...med "värsta polisrösten".
Kära nån. Vad är det som fattas mig egentligen?

Bortsett från en liten stund kring fyra så har jag faktiskt sovit hela natten. J ville så gärna se på TopGear efter 22 och jag bedömde att det var omänskligt att vara uppe längre, så jag gick och la mig och verkade ha somnat efter tre minuter. Sen var jag inte vaken mer förrän just vid fyra. Och sen igen vid sex, men det är ju naturligt eftersom det är då jag ska slita upp mitt sorry ass.

Nattliga funderingar

Inatt har jag sovit ganska gott - tror jag. Men så verkar det som om jag ändå har babblat på ganska friskt. Det är konstigt. Jag är konstig. Varför gör jag det?
Följande hade tydligen utspelat sig:
J låg och läste och jag sov. Klockan 12 på natten hade jag tydligen helt sonika släckt lampan och dessutom vridit upp den till max (det är en wake-up-light. När J låg och läste hade han den inte på full ljusnivå, men när jag ska vakna till den så vill jag ha den på fullt för annars kanske jag inte vaknar), helt otroligt att jag kom ihåg det.
Så, mitt i läsandet släckte jag bara lampan, sen hade jag vänt mig till J och frågat "ska du inte läsa mer?"
"Nej, jag ska väl inte det" hade han då svarat och så var det med det.
Sen hade jag tydligen sagt något om något skägg och vidare något som inte var hörbart.
Tacka fan för att jag är trött när jag ligger och babblar hela nätterna.
Jag tycker lite synd om J dock. Han är så lång så lång och det är inte lätt för honom att få plats att sova bekvämt i en vanlig säng. Jag har aldrig tänkt på sängars längd förut, för mig är det ju inget problem. Jag har fyra decimeter kvar tills jag börjar fundera på sängens slut, men stackars J har bara fyra centimeter. Med lite huvudmån blir det istället hela fötterna utanför. Således får han frysa om fotarna eller ligga med böjda knän och böjd kropp för att få plats i sängen under täcket.
Jag börjar så ytterst smått, i embryostorlek, umgås med tanken på att man kanske skulle ha en större säng. Eller kanske i alla fall ett större duntäcke.
Det är ju synd om det lilla livet. Han fryser ju.
Om det inte var för en fånig datorutbildning i eftermiddag så skulle jag åka till ikea och kolla på täcken idag.
Igår var det faktiskt på agendan att möblera om i sovrummet, så det fanns luft på båda sidorna av sängen. Det enda som skedde av det var att vi flyttade sänggaveln och kollade vad silverfiskarna gjorde. De gjorde inte så mycket faktiskt, de syntes inte till.

Personlighet

Circumscript Sklerodermi. Där sätter min läkare sina pengar.
Jag har googlat och googlat och inte hittat någon som vill berätta vad det är för något. Ingen som vill gråta ut eller visa sin karpmun.
Men nu kom jag på det. Jag slog upp bara Circumscript och säg att det betydde "begränsad". Excellent. Det är ett bra ord. Det ska användas mer.
Jag gissar att Circumscript Sklerodermi inte innefattar den autoimmuna delen vilket jag tackar och tar emot. Jag älskar den icke autoimmuna idén, jag skulle kunna gifta mig med den.
Nästan.
Om tio dagar ska jag prata med läkaren på telefon. Då hoppas jag ha fått en kallelse till en reumatolog.
Denne ska ta det vävnadsprov som aldrig gjordes i Lund och jag hoppas, hoppas, hoppas att vävnadsprovet visar det som misstänks.
Jag blir galen om det inte är rätt.
Inte för att jag längtar så efter denna sjukdom men jag vill ha ETT SVAR.
Snart börjar jag tro att jag kanske överdriver?
Har jag världens lägsta smärttröskel?
Nej. Jag hade ett brutet ben i handen under ett par veckor och klarade det utan att dö. Fast jag gnäller alltid mycket.
Vojvojvoj.
Jag eftersöker en bättre personlighet.

Jobba idag

Möjligen, möjligen kommer jag att klara av den här arbetsdagen. Men det är fan inte givet kan jag meddela. Jag trodde att jag hade kommit vidare här i mitt liv när det gäller sovandet. Natten mellan lördag och söndag var den första natten sen jag fick det där himla beskedet som jag verkligen sov rakt igenom och kände mig utvilad när jag vaknade.
Men inatt... gud.
Jag låg vaken och vaken och vaken och vaken. Jag somnade inte förrän klockan hade gått över 1.30 och sen minns jag att jag tittade på klockan strax före tre, sen igen klockan 4 och då låg jag och blinkade fram till i alla fall kvart i fem och sen blev jag vaken 05.25 och sen dess har jag varit vaken.
Döden.

Oh the horror

Neeeeeeeej. AIK tog SM-guld. Inte kul.
Det finns inga (göteborgare inräknade) som är så dryga som AIK-stockholmare. De är som engelskmännen - tror att de är bäst varje år. Ibland så verar det som om AIK lyckas (till skillnad från engelskmännen) och då blir det sådant jävla liv.
Nu måste jag låta bli att läsa Schulmans blogg i många veckor för han lär ju inte tjata om något annat.
Voj voj.

Kortison och annat

Jag älskar mina mediciner. Jag hatar dem också. Jag både älskar och hatar dem.
Jag hatar situationen som har försatt mig i beroendeställning men jag älskar att de kan göra så att saker och ting blir normala. Det är fantastiskt.

Men jag önskar att jag inte behövde dem. Jag önskar att jag slapp biverkningarna som kommer till.
Det här vätskefyllda stadiet är ingenting som jag kan rekommendera för någon. Det är rart när man säger det till folk, för alla är skitsnabba med att säga "det syns inte".
Det syns visst.
Det syns och det känns och det är pissigt och jävligt och jag är törstig och har ont i huvudet och är kissnödig hela tiden. Fast jag vet inte om det har med det att göra eller något annat?

Men skit i det, just nu är de där kurerna en välsignelse.

Igår trampade jag på en skohylla så att huden på hälen sprack. Det gjorde skitont.
Nu ska jag sova.

Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba.
Jag vill inte jobba.
Jag vill inte jobba.
Jag vill inte jobba. Jag vill inte jobba.
Jag vill inte jobba.

Fast jag är glad att jag har jobb. Snart lov igen. Sju veckor kvar.

Intressant

Ok. Idag sa J att Malmö var Skandinaviens femte största stad. Intressant, tänkte jag då.
Hur står sig Malmö i jämförelse om man istället tittar på Norden.
Då kan man direkt konstatera att Reykjavik inte är mycket att komma med. Jag har tittat på Wikipedias redogörelse när det gäller storstadsområdet kring de stora städerna. Tyvärr finns det ingen sådan jämförbar siffra när det gäller Bergen, så sorgligt nog kan jag inte ta med denna stad i jämförelsen.
Dock var detta intressant.
Storstadsområdet alltså:

Stockholm: 1 998 896 (år 2009)
Köpenhamn: 1 881 887 (år 2009)
Oslo: 1 398 631 (år 2009)
Helsingfors: 1 300 000 (år 2009) (Wikipedia säger ca 1,3 milj.)
Göteborg: 911 406 (år 2005, konstigt nog)
Malmö: 635 223 (år 2008, nu är det betydligt fler)

Min icke kvalificerade gissning är att Malmö och eventuellt Köpenhamn är de två städer som växer allra mest av dessa, i förhållande till sin tidigare storlek. Om jag orkar någon gång ska jag se om scb har publicerat något om detta.
Sen. Kanske.
Intressant.

Söndagssvammel

Det första inlägget för denna månad. Det blir ett ganska ointressant sådant. Tror jag.

Jag är täppt i näsan. På en konstigt sätt. Det stör mig.

Sen jag fick det där beskedet på fredag för x antal veckor sedan så har jag känt av allt möjligt. Jag har känt av att jag har den där dödliga lungsjukdomen, jag har känt av värk i hela kroppen, jag har känt av trötthet, jag har känt av hård hud, jag har känt av huvudvärk, illamående och allt annat elakt som eventuellt skulle kunna förekomma. Självklart är ju allting bara påhitt och hypokondri (och rädsla) och jag ska försöka sluta med det nu. Nu när jag har fått det fantastiska beskedet!

Men den här konstigt täppta näsan går inte att ignorera. Tänk om torra slemhinnor i näsan är min framtid nu? Det kanske låter fånigt att bry sig om det men det skiter jag i.
Jag uppmanar vem som helst av er att alltid känna er helt torr i näsan och halsen och sen säga att det är ett fantastiskt sätt att leva.
Jaja.
Nog med gnäll nu för fan.

Jag har fått kortison. Jag använder mitt kortison. Jag älskar mitt kortison.
Mitt kortison gör så att jag nästan inte får på mig mina vinterstövlar men det gör ingenting. Det är ett litet pris att betala.

Nu ska jag sluta hitta fel på mig och istället skaffa mig rätt på mig. Det första jag ska göra är att se till att äta vitaminer och mineraler och sånt trams varje dag. Jag ska vara den mest mineralade personen härom polcirkeln.

Ny har jag nyst tio gånger inom loppet av 30 sekunder. Fan vad skönt det är att nysa.

Än så länge är jag överdrivet förtjust i min läkare. Fast jag är på min vakt, men ändå förtjust. För han tänker, det har ingen annan gjort.