Så var även denna dag över

Det var hejdå idag. Jag skriver inte så ofta om saker som folk gör på jobbet, mest bara rent allmänt, men idag ska jag göra ett litet undantag.
Min arbetslagsledare och jag slutade idag och hon bjöd på tårta. Som hennes närmaste medarbetare skulle jag lämna över ett paket och ett kort, vilket jag också gjorde efter lite klirr i glaset. Det blev såklart känslosamt eftersom jag är en enda stor hög av hormoner och jag kunde i princip inte säga mer än tack och "här får du" när jag lämnade över presenten och tackade för mig. Framför mig hade jag en kollega som hade kommit ut ur sitt arbetsrum precis, precis när klockan slog ett (och vi hade avtalat tårtbjudningen) och suttit sig på stolskanten, i väntan på att få gå igen som det verkade. När arbetslagsledaren i fråga tagit emot sin present av oss kollegor samt den obligatoriska av kommunen (från rektorns hand) vände kollegan sig till mig och frågade "får man gå och jobba nu eller?".

Så jag tappade min känslosamhet en smula, kramade de som var intresserade av att säga hejdå till mig och tog mitt pick och pack och gick.

Hela dagen hade jag haft ont i huvudet och det är ju inte bra. Barnmorskan har sagt åt mig att vid "minsta lilla" ska jag ringa kk i Malmö, vilket jag också gjorde när jag kom av bussen där hemma / alldeles vid sjukhuset.
Jag fick ju såklart order om att komma in direkt, så jag skickade J hem för att hämta journalen och sen klampade vi in på den prenatala avdelningen.
Där fick jag lägga mig i en säng och fick mitt blodtryck taget. Men inte förrän efter att jag fått konstaterat att jag var både kort och knubbig. Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen satte sig sjuksköterskan på min säng och språkade lite med oss. Hon började med att säga att det fanns inga platser någonstans på några sjukhus och att det var superhög belastning.
Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen fick hon veta att jag var gymnasielärare och då gick hon igång på att man gick rakt ut i arbetslöshet som ungdom nuförtiden. När J berättade att han var civilingenjör meddelade hon att där gick det minsann inte heller att få några jobb.
Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen tog hon blodtrycket igen och då var det skyhögt. 178/103.
Inte bra alls nej, det kunde bero på att jag var för tjock för manchetten, så hon gick iväg för att hämta en annan.
Sen kom hon tillbaka och tog lite blodprover från handryggen, vilket inte var så särskilt skönt. Hon tappade i svängen bort en lapp som hade med urinprovet att göra som hon kom in och letade efter lite då och då efter det.
Vid ett tillfälle kom hon in med min journal i famnen, plus några andra papper, och frågade om jag hade någon pärm med mig.
"Näe, bara den där" sa jag och pekade på min journal. Hon hade tydligen letat sig fördärvad efter den, men gick omkring och bar på den hela tiden.
Blodtrycket var det ja.
Det gick en liten timme eller så, jag sov och J läste tidning, sen kom en läkare in och sa att allt var bra, ont i huvudet kunde man ha och hejdå.
Något om en liten infektion, men inget farligt.

Så vi gick hem, och nu har jag inget mer ont i huvudet, trots fotbollsEM.

Men nu gott folk, nu behöver jag inte jobba mer.
Tack gode gud för det.