Om att bara vakna

God morgon. Så sanslöst trött denna morgon. Så sanslöst trött. Så trött. Sanslöst trött.
Selma har bråkat med mig sen kl 5. Kisseriet har bråkat med mig några gånger. Väckarklockan bråkade med mig en gång. När jag till slut, tio i sex bestämde mig för att stänga ute Selma ur rummet eftersom hon inte slutade bråka, så somnade jag om på två röda. Men då ringde ju klockan bara en liten stund efter det.
Nå. Nu är det tisdag. Tidig morgon har jag kvar på onsdag-fredag bara nu. Denna vecka alltså.
Jag brukar kunna spana framåt och tänka att helgen ska bli min räddning. Men denna helg har jag en massa action på lördagen... voj voj voj.
Jag hoppas att actionen inte blir så actionaktig med tanke på att jag förra lördagen hade en festlig grej, på någon timme, och det tog knäcken på mig. Jag sov sen i två timmar.
Men jaja, det är inte vettigt att ta ut saker i förväg som är dåliga. Det är bara bra att ta ut bra saker i förväg, för då får man vara glad för dem längre. Eller i alla fall en gång. Beroende på hur martyraktig man vill vara.

Men åh vad jag längtar till den 15 juni, då jag jobbar min sista dag. Jag önskar mig att tiden ska gå så fort så fort. Och förlåt, men jag önskar att det ska vara ganska svalt fram till i alla fall då, och kanske till och med en stund till. Det har börjat svalna på litegrann nu och det värsta i vattenväg har blivit mycket bättre. Jag kan stänga händerna nu utan att det tar stopp. Jag har fortfarande så svullna ben att om jag sitter mot en kant blir den kanten inpräglad i benet i en timme framöver ungefär, men det är nog mest för att benen har det svårast i dessa dagar.
Men i alla fall: 25 tidiga mornar kvar nu. Kanske kan jag till och med fuska lite med sista veckan.