Räknar dagar.

Selma är en listig liten sak. Några gånger strax före kl 6 hoppade hon upp på sängen och mjaoade mig i örat. Jag reagerade inte, så hon hoppade ner. Sen, fem över sex, var hon less på att vänta, så hon tog till det tunga artilleriet.  Först upp i sängen, mjao, MJAO i örat. Jag var ju självklart vaken, men jag ville testa att ignorera henne. Då började hon att klösa på sänggaveln. Klös, klös?
Jag ignorerade. Mycket tydligt visste hon att hon inte fick. En liten paus, och sen fortsatte hon. Klös, klös, klös!
Jag ignorerade.
Då gick hon till nattygsbordet och rev ner något, vattenflaskan tror jag att det var. Efter det en paus. Hon väntade sig väl att jag skulle reagera. J reagerade och jag viskade till honom att jag ignorerade henne, så han la ner huvudet på kudden igen.
Nu var det inte roligt längre, tyckte Selma, så hon gav sig på det hon vet vanligtvis genererar de allra mesta reaktionerna, nämligen att kliva på klockradion/Iphonedockan så att hon stängde av larmet. Jag vet inte om hon visste vilken knapp exakt som skulle ha den effekten, men alla knappar piper, och bara det är ju extremt olagligt.
Sen, när jag inte ens reagerat på detta hoppade hon iväg med flera missnöjda "mjäk, mjäk".
Det verkar ganska tydligt att hon vet att trappa upp terrorn. Fascinerande.

Så jag var uppe tio minuter tidigare än vanligt denna morgon och fick därför se nyheterna halv sju.
Det rapporteras från det franska presidentvalet. Helt sanslöst ointressant. Förlåt mig, för jag inser ju att jag är dum i huvudet. Frankrike är ett stort land, en främlingsfientlig idiot gör framsteg och sittande tomte är på väg bort... men måste man verkligen rapportera hela tiden om varenda liten detalj? Det är alltså inte vårt val detta. Lika lite som USA:s presidentval är vårt.
Det är väl min akilleshäl när det gäller samhällsintresse... jag får väl blunda och hålla för öronen.

Jag har 36 arbetsdagar kvar nu, jag längtar mig fördärvad till att dessa ska ta slut. Jag tycker att det går SÅ HIMLA LÅNGSAMT. Jag har 18 helgdagar kvar, som ligger insprängda i jobb. Hur än jag vänder och vrider på arbetsdagarna så går det inte att få till färre, det skulle vara om man inte ser avslutningsdagen som en riktig arbetsdag... men jag ska ju upp och så då också.
Den här dagen är inte festlig. Jag slutar om tio timmar, ty idag har vi föreläsning efter arbetstid. Obligatorisk närvaro.