Tråkiga Romney

Jamen jag ÄR ju fortfarande skittrött... vafan. Vafan hände med "nu ska du må så bra att du aldrig har mått bättre" Den där euforin? Alltså, ögonen är tröttare än tröttast och på eftermiddagen blir det en lur vad än jag gör. Igår somnade jag halv sex och J väckte mig sex för att meddela att han skulle gå ut. Jag var så otroligt trött då, jag orkade knappt hålla ögonen öppna och mig själv vaken under tiden han pratade och frågade mig saker. Det kändes nästan sjukligt.
Så trötthet verkar inte ge sig... synd. Men bra med illamåendet i alla fall.
Jag kan summera so far: första två veckorna, not so much (eller för mig var det massa turbulens, men skitsamma, vanligen är det inte det), vecka tre till och med sex var spännande och googlande och vara vaksam på kropp, vecka sju till och med tolv var eländigast av allt, med illamående, trötthet, mörker, kyla, elände och mycket jobb och sen vecka tretton och fjorton fortfarande trötta men inget annat. Jag har alltså 37 dagar kvar till ultraljudet, och DÅ SKA DET SYNAS SÄGER ALLA.
Så jag håller mig still i min båt i 37 dagar.

En helt annan sak: det här med kandidatval och allt vad det är i USA. Vem bryr sig? Hur kan de motivera att följa det så enormt? För det första har ju skiten precis börjat, för det andra är det ju bara valet av Obamas motkandidat det handlar om, inte ens det riktiga presidentvalet... det är så ointressant och tar så mycket av väsentlig tid.
Nu får jag väl gå till jobbet. Idag har jag blivit väckt av katt och dessutom kissat fem gånger hittills. Jepp.