Att döda en möbel

När man efter empirisk forskning har lärt sig en del om J, då måste man vidta en del mått och band för att klara vardagen.
När vi köpte den nya byrån sa J att han skulle ta isär sin bänk. Ni vet den där bänken som jag hatar så mycket. Den flyttades ut i hallen och J ville inte ta itu med det precis då, för det var Tour de France och lite annat grejs. Men när han så imorse började spana i lägenheten efter en plats där han kunde ställa bänken "tills han tagit isär den" började jag ana att det här inte skulle ske i brådrasket. Där vi hade flyttat garderober för att få det lite luftigt tyckte han plötsligt att bänken platsade.
Jag sa "veto så det stänker om det". Jag sa verkligen det. Med panik.
"Jag ska bara testa" sa J gulligt och även om han är den gulligaste på denna jord så prövade detta mitt psyke.
Så när han gick till jobbet var jag snabb att, med risk för liv och lem, plocka ner verktygslådan från sin plats ovanpå garderoberna i lilla rummet. Den var tung och jag var långt upp och jag var tvungen att rotera 180 grader och hej och hå. Kort sagt, jag omkom nästan.
Så jag började mitt arbete.







Först såg den ut såhär.






Sen såhär.






Låt er dock inte luras. Det var ett helvetes arbete att få den till detta läge. Ni vet sådana där Ikea-plugg av metall som vrids fast av en plupp? Man fattar ju hur man ska försluta dem, bara vrida så långt det går, men att öppna? Hemligt mellanläge på sex pluppar. Hur många möjliga variationer? Fan vet. Sickan hade varit stolt. Men efter 40 min, tre uppgivna promenader i lägenheten och en monterad fläkt fick jag loss alla. Bara för att inse att bakstycket såklart höll allt på plats också.










Rester.





Sen bar jag ner allt till källaren.




Hurra!

Det är så härligt att påbörja ett sådant här svettigt projekt när man precis har duschat. Jag vet inte om mitt hår är blött för att det inte har torkat eller för att jag svettats ymnigt.

OBS:
Inga möbler skadades i detta avsnitt.