Betolvar

Igår var jag och skulle ta min spruta. Frid och fröjd, jag kommer, sköterskan Birgitta säger "tjena" och "du kan gå in och sätta dig så kommer jag strax". Jag går in och hon ser i noteringarna att jag redan tagit spruta, för bara en vecka sedan på ett annat Capio. Det stämmer inte med ordineringen. Jag förklarar för henne vad sjukvårdsupplysning och andra vårdinrättningar sagt och yada yada men hon är tveksam och vill prata med doktor Eng först. Jag frågar också om jag kan få dubbel dos, eftersom jag inte vill ha de här episoderna mer, och hon säger att hon ska ta upp det med Eng. Jag säger att jag skolkat från sprutorna i flera månader eftersom jag "inte vill vara en sån som springer och tar sprutor"... Birgitta nickar. Jag är beredd att packa ner mitt pick och pack och tänker att hon ska prata med dr Eng någon gång i v. 2, men hon säger bara "vänta lite" och försvinner.

Sen kommer hon tillbaka efter ca tio minuter. Under tiden har jag suttit på hennes rum och funderat. Jag har funderat på att snoka lite. Speciellt titta på skärmen där min journal är. Jag är så nyfiken på vad som står där. Men jag törs inte. Så jag kommer in på tankarna om hur väluppfostrad jag egentligen är. Så tittar jag ner på mina fötter som har blåa skoskydd och inser att jag är jävligt väluppfostrad.

Sen kommer hon tillbaka och berättar att hon sa till dr Eng allt det här med mina episoder, att jag inte ville "vara en sån som tog sprutor" och att jag nu försökt att medicinera mig själv när symptomen kommit tillbaka. Han hade svarat (ang det här med att vara en sån som tar sprutor) att det "fick [jag] hon fan acceptera" och att ordinationen skulle ändras. Dubbel dos en gång i veckan i fem veckor och sedan enkel en gång i månaden i oändlig tid. Han bad henne också att förklara för mig att jag inte KAN ta upp B12 i tarmarna och att jag ska ACCEPTERA det och det faktum att man får problem då och sluta tramsa.

Jag gillar Capio. I flera lägen där hade de kunnat vifta bort mig. De hade kunnat be mig att gå hem redan när de såg att jag tagit en spruta för en vecka sedan. De hade kunnat be mig gå och hänvisat till att dr Eng pratar man bara med på måndagar ojämna veckor och en massa annat trams (som man ju faktiskt stöter på på andra vårdinrättningar mer ofta än sällan) men så blev det inte. Istället blev jag bemött med förståelse, vänlighet, omsorg och humor. Dessutom vet alla vem jag är där. Det är som om alla kan mitt namn och vet vem jag är och är hjälpsamma och snälla. Det kanske har med de blå skoskydden att göra, eller så är det så att de helt enkelt har förstått konceptet med sjukvård.

Jag tror på det senare.