Mardrömmar och profylax

Litegrann jättemycket har jag mått rätt så dåligt i helgen. Inte så att jag har varit sängliggnade och spytt utan mer för att jag har haft ont.
Riktigt jävla skitont.
Ni vet ibland, när man är skadad, så vet man om det oavsett om man sover eller är vaken. Hela kroppen vet på något sätt att det är något som inte stämmer. Så har det varit för mig till och från under mer än ett år nu, men inatt var det riktigt intensivt.
Hela natten har jag drömt mardrömmar för att varje gång jag har rört mig har jag känt att jag har haft ont och att jag inte är helt hel i kroppen. Först drömde jag att någon hade dött och att jag försökte på något sätt gömma undan ett häfte som på något sätt visade att jag var ansvarig. Jag minns inte hur det fungerade men jag åts upp inifrån av skuldkänslor och vaknade kring tre på natten och gnylade att jag hade drömt en mardröm och behövde en kram.
Sen somnade jag och drömde en mardröm till, jag minns inte vad den handlade om och det är kanske lika bra.
Men...
Idag har jag inte haft riktigt lika ont som igår. Nu ikväll, efter ganska ihärdigt kortisonintag, har jag lyckats få ner smärtan som låg på 10 (strax under svimningsgränsen) igår till kanske bara 6. Det känns som en välsignelse. 6 är jobbigt och jag hatar det, men det är en VÄLSIGNELSE att inte vara på 10 som jag var igår.
Jag var ytterst nära att svimma omkull igår, det kom vitt sus i mina öron och jag började kallsvettas något alldeles enormt. Så jag gjorde som jag har lärt mig - satte huvudet mellan knäna och andades med djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.
Då klarade jag mig, men jag fick hålla på så i kanske tio minuter innan suset gav sig.

Jag ska ju få en kallelse från en reumatolog som vill ta vävnadsprov på mig och detta vävnasprov ska helst tas när jag mår som allra sämst. Jag kan ju själv framkalla detta tillstånd - genom att äta. Den här smärtan i lördags beror på thai-maten i torsdags och två tacos i fredags. Jag är inte särskilt sugen på att framkalla detta dock. Det är inte något jag ser fram emot. Helst skulle jag vilja att vävnadsprov hade tagits när jag redan var halvt nedsövd nu senast (så som remissen sa), men då bedömde läkaren att det inte skulle tas. Så det togs inget.
Nu måste jag in igen och göra ett nytt ingrepp.
Jag hoppas att den här reumatologen är en bra reumatolog och att han eller hon hittar felet, snart.

Fast först hoppas jag att kallelsen kommer snart. Hoppas, hoppas, hoppas.

Nu ska jag lägga mig och vara glad för att det ondaste är över för den här gången. Nu är jag glad igen. En 6:a kan jag leva med och imorgon kommer det säkert att bli en 5:a, så länge jag håller mig till mina vitamindrycker.
DET är något att fokusera på. Inte det där andra, dumma.