torsdag 26 november 2009

En tuff natt

Jag tänkte sätta mig och skriva ett inlägg som började med "Jag måste säga, de här dagarna. När de är över så kommer jag att undra hur i helvete jag klarade av dem" men så går jag in på bloggen, och då kommer Clov och ställer sig på tangentbordet.

555555555555

Sen klättrar hon ner i mitt knä, kurrar sådär kvittrigt som hon gör och börjar tvätta haka och näsa och gosa ihjäl sig på alla delar av mig.

Sen mjaoar hon lite och låter sig klappas och klappas och klappas och klappas. För varje klapp som närmar sig huvudet höjer hon huvudet mot handen så att hon så snabbt som möjligt ska få nästa klapp.

Hon blir så mycket klappad att hon glänser och blänker som en ny svart sportbil. Dessutom tappar hon 25% i volym när man klappar ner hennes päls. Plötsligt blir hon tanig - och glansig.

Och snel.

Clov är snel och känner att mamma är ledsen. Då kan det hända att man måste ta i med hårdhandskarna.


Sluta gnälla också, säger hon. Och sluta gråta.
Du har ju mig.
Lilla Clov. Jag har Clov.


3 kommentarer:

M sa...

... och Selma - och Johan - och syster - och bror - och bror - och svåger - och svägerska och far - och mor...

Anonym sa...

Men Clov och Selman är mjukast //Yster

Anonym sa...

Jag älskar katter. De vet alltid när man behöver. Styrkekram från mig och Torsten!