Det är svårt

2005 dog min morfar. Nästan 93 år gammal.
Det var hemskt. Det var riktigt riktigt hemskt.
En del i det hemska var att mormor var kvar. I 69 år hade de varit gifta och så var det slut. Mormor hade levt ett skyddat liv under hela tiden som de var gifta och vi oroade oss mycket för hur hon skulle klara tiden efter morfars död.
Men hon verkade klara det. Med hjälp av den underbara personalen på Notvallen där hon bodde och med hjälp av sin bästa vän Ebba klarade hon sig igenom vardagarna trots att familjen bodde så långt bort. Men det fanns inte ett tillfälle då man pratade i telefon eller när man var där på besök som inte morfar kom på tal. Han var närvarande överallt i lägenheten, på bilder och i samtalsämnena. Han fanns i möblerna lika mycket som mormor. För mig var det så.

Mormor och morfar kommer från ungefär samma ställe. Den minimala platsen i Medelpad som vi nu har vårt fina sommarställe på (mormor och morfars första hem som gifta). De kom från varsin sida av sjön som ligger där.
För att jag vet detta och för att jag har tänkt på detta mycket så var det så otroligt, enastående och enormt rörande att läsa den dikt som prydde dödsannonsen i dagens ÖP.
Den passar precis och det gör ont och är lättande på samma gång.
Men gråten kommer jag inte ifrån och jag undrar så hur jag ska klara begravningen.
Hon var min fina mormor. Hela mitt liv.

Det finns ett land där ömma händer smeker

bort sorgens tårar från en fuktig kind

Däruti trädens kronor ständigt leker

en ljuvligt mild och rofylld sommarvind

Far har räckt ut handen

Mor har fattat den

På den andra stranden

mötas de igen